Tider av osäkerhet kan förändras genom samarbete
Osäkerhet och rädsla för framtiden har präglat den senaste tidens nyheter och diskussioner i media. Jag har också själv stött på samma stämning, inte bara i Finland, utan runt om i världen under olika diskussioner med människor. Teknologins snabba utveckling samt framförallt globaliseringen har förorsakat en stor omvälvning i människans vardagsliv. Förändringarna har märkts och kommer att märkas också i arbetslivet.
Förändring skapar osäkerhet, men en ännu större inverkan har människornas vacklande förtroende för andra människor och samhället. Kanske detta är en orsak till att det hos en del av människorna har uppstått ett behov av att splittra samhället i mindre delar som känns tryggare; Vi och de andra.
Just förtroendet har ansetts vara det nordiska samhällets, det vill säga välfärdsstatens, styrka. I länderna råder respekt för de mänskliga rättigheterna och med detta avses inte enbart medborgar- och politiska rättigheter, utan också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Staterna är stabila demokratier där en opartisk domstol fungerar rättvist. Det finns mycket lite korruption och den offentliga förvaltningen är relativt effektiv.
Vid uppbyggandet och upprätthållandet av en välfärdsstat är statens och kommunernas roll viktig, men både medborgaorganisationer och näringslivet har alltid behövt vara med. Men det viktigaste är framför allt människorna själva i sina olika roller och förtroendet mellan dem. Att bygga upp detta mänskliga förtroendekapital har varit en lång process, vars alla faktorer vi kanske ännu inte är medvetna om.
Utomlands blir jag ofta tillfrågad ”Varför litar just ni i de nordiska länderna på varandra och på ert samhälle så starkt?” Mina egna funderingar har lett till svaret, att kanske den stränga naturen lärde våra förfäder och -mödrar både att arbeta hårt, men också att hjälpa en granne som hade det svårt. Ett flertal ordspråk och folksägner koncentrerar sig hos oss just på att idealisera arbete och den moraliska skyldigheten att hjälpa sin närmaste – eller att sträva tillsammans.
Gamla seder är dock inte längre självklara ens inom familjekretsen. En samverkan mellan samhällets förstärkta säkerhetsstrukturer, mänskliga rättigheter som uppfattats fel och konsumtionskulturen verkar ha ökat själviskheten och fördunklat förståelsen för helheten. Kretsen av de människor som vi anser stå oss nära förändras ständigt. Å andra sidan förutsätter det moderna samhället, som är under en ständig press att förändras för att kunna fungera, att alla människor är med. För att kunna hållas med krävs det ett livslångt lärande.
Arbetslivet är ett kapitel för sig. De flesta människor kommer att uppleva att det egna yrket eller de egna arbetsuppgifterna förändras. För att klara av detta krävs det att man skaffar sig ny kunskap. Men också de mest radikala utmaningarna blir vardagliga. Man måste lära sig ett helt nytt yrke och flytta till ny ort, med mera. Men också utanför arbetslivet finns det delvis samma utmaningar. Pensionärerna eller de som av annan orsak är utanför arbetslivet måste likaledes klara sig i förändrade förhållanden.
Skolans viktigaste uppgift är att väcka och upprätthålla den lilla människans nyfikenhet och förmåga att lära sig nytt. Om man lyckas med detta blir livet och att lära sig ett stort äventyr. Alla har inte haft denna möjlighet och kommer kanske inte heller att ha. Därför är vuxenutbildningens speciella utmaning att väcka på nytt människans nyfikenhet att lära sig nytt och ingjuta mod eller egentligen tro på sig själv att de kan lära sig nya saker.
Finlands barns och ungdomars utbildningssystem har med befog fått internationellt mycket beröm. Det finländska vuxenutbildningssystemet står också på en bra grund. Hela utbildningssystemet har på grund av den förändrade världen, men också på grund av förändringar i vår egen befolkning, fått nya uppgifter.
Immigranten har en annan utbildningsbakgrund. Förutom att lära sig språket måste man lära sig känna folket, dess sätt att tänka och handlingsmönster. I själva verket måste man lära sig mycket sådant, som de som bott längre i landet inte ens själva är medvetna om.
Som en liten nation har vi redan för länge sedan lärt oss, att vi måste lära oss världens huvudspråk för att vara med i det internationella samarbetet. Men vi måste själva värna om vår egen kultur. Språket utgör en dörr till detta. Omvårdnaden av språket bör sträcka sig genom hela livet och samhällets olika sektorer. Både de finskspråkiga och de svenskspråkiga folkhögskolorna och medborgarinstituten har här en stor uppgift.
Vårt lands självständighet skapades av finsk- och svenskspråkiga kvinnor och män som förstod betydelsen av språket och kulturen. Vi har haft möjligheten att njuta mycket av denna dubbla rikedom. Det är vår hederssak att upprätthålla denna tradition.
Vi har alltid haft många språk, religioner och kulturer. Deras antal kommer att öka i framtiden på grund av många orsaker. Förutom de minoriteter som redan finns i landet kan det också i framtiden komma flyktingar, asylsökande, invandrare till Finland. Därtill studerar finländarna själva utomlands, ansluter sig till olika trossamfund, gifter sig med personer från andra kulturer. Därför måste allt fler bygga upp en egen kulturidentitet bestående av olika delsanningar. Vi kan alla underlätta denna situation genom att i någon mån ge med oss i fråga om de yttre kännetecknen för begreppet finländsk. En levande kultur är smidig. Därför bör förändringar i kulturen i första hand ses som ett tecken på livet och ingalunda som ett kulturens förfall.
Med en levande mångkultur är det möjligt att få många nya rikedomar till landet, men goda slutresultat uppstår inte av sig själva. Finland fyller sina första hundra år. En välskött mångkultur skulle för sin del utgöra ett fräscht inslag i Finland. Tämän lauseen voisi sanoa suomeksikin: hyvin hoidettu monikulttuurisuus olisi omiaan tuomaan raikkautta Suomi neidon poskipäihin.